Ironin kastar en snöboll i mitt ansikte, därefter kontrolleras det rostiga hänglåset som bevarar det svenska mörkret under den mörkaste perioden. Det sitter fast. Precis som en övergödd unge i ett välfärdshem av lagommentalitetsklass. Jag skrattar mig igenom mörkret under den ljusaste perioden.

På skolan för små barn brukade vi göra pärlplattor. Pärlor i regnbågens färger fanns till förfogande. Jag började med en svart. Sedan en svart till. En till. Och en till. De andra barnen tröttnade snabbt. Pärlplattor var inte så spännande tyckte de och bestämde sig för att leka med elefanter eller nått. De såg inte storheten.

En timme senare var plattan klar. Svart.

Ironin och cynismen startade tidigt.

Inspiration är en färskvara. Typ som keso. Använd med måtta så tar det inte slut och du kommer inte tröttna. Variera smak för att hålla nyanserna vid liv.

En helg för inspiration väntar.

Typ äppelsmak.

Jag använder sista livlinan. Att det skulle gå så här långt?

Ett puffigt molntäcke kan se inbjudande ut vid en första anblick. Vid en andra börjar jag undra om dess intentioner. Den tredje anblicken leder alltid till misstro. Misstro som senare besannas. Smogg letar sig in i mina lungor och slår ut mitt balanssinne. Vid den tolfte anblicken är det försent. Alldeles försent. Där är jag nu.

Mina planer är disiga. Du är disig.

Kalmar är disigt.

Jag griper efter halmstrån som inte finns.

En kuliss av värme. Klart jag tar ett steg in. Allt för att komma undan kylan.

– Ensamheten är ensam, säger den röda teletubbien.

Tack för upplysningen. Men jag socialiserar hellre med bartendern som endast dricker clubsoda.

– Varför göra det svårt när det är enkelt, instämmer den nyrike ryssen samtidigt som han sippar på sin whiskery.

Eller hur. Springa runt i bar överkropp och stjäla de hemlösas alkohol bara för att polisen tittar på, det är enkelt.

– Jag blir ofta jagad i mina drömmar, säger den okända flickan.

Jasså. Jag brukar jaga. Så länge som jag inte förvandlas till den åsidosatte hockeymålvakten är jag den som jagar. Hockeymentalitet är min värsta mardröm.

– Vakna nu, Kritan. Teletubbies finns inte på riktigt, säger den lille pojken från dagiset.

Tack och lov för att de inte existerar.

Jag kliver ut ur kulissen och in i kylan för att rita upp stora planer. Tiden är med mig.

”For relaxing times”

När det kommer till Kritan är det lättare att beskriva abstrakta ting än faktiska. I alla fall i en lockförsluten vardag.

Det finns inga dumma svar, bara dumma frågor. Ska jag skriva ner det och lämna in det på ett papper? Fantastiskt. Du är som en radio med endast en kanal. Lev väl i din mörka kub.

Håll dörrarna öppna. Lika befriande som förödande om de stängs. Välj inte det lätta vägen om du väl har valet. En dans framför spegeln till The Doors. Så långt ifrån ett luftslott du kan komma. Använd verktyg om så behövs. 

Gräset är alltid grönare på den gröna sidan. 

”make it Santori time”

Jag kliver ut från Byttan. En brunchering på veckans sista dag. Något nytt. Något bra.

”Kom, nu bär det av”. Larry är en berest man, således bör man lyssna på honom. Han pekar på gymmet, jag nickar instämmande. ”Kom ihåg, Kritan. En minuts tystnad har mer framåtrörelse än fem minuters kallprat.” Så sant, Larry. Så sant.

Ja, jag tränar. Jag pratar inte om det, jag pratar inte när jag gör det, det är irrelevant. Om jag räcker ut ett lillfinger för kallprat förvandlas solen till vår. En trött och ensam man som blivit inlurad i en återvändsgränd vänder sig om och tittar på mig. ”Följ med, Kritan. Det här kan bli hur stort som helst. Nästa år åker vi till Michigan. Du och jag.” Den amerikanska vägen fungerar inte för alla, inte för dig ensamma man. Pyramidspelet är mörkt. Lycka till.

Jag går vidare.

En laser in i den lockförslutna vardagen skulle vara välbehövligt.

En vardaglig vardagsexekution.

Ställ upp er på led. Du också Kritan, tro inte att du kommer undan. Kommendanten, mannen med en schweizisk armékniv i fickan är skoningslös. Inga konstigheter.

Att jag ska ha ett sånt dåligt balanssinne. Du borde veta bättre. Utsätt dig inte för situationer där du blottas. Leva eller en månads stagnering. Vänta dig det värsta.

Ögonbindel på. Det behövs inte, jag blundar ändå. Väntan. Hoppas det går snabbt.

Ladda… Sikta… Pang.

Jag står kvar, alltså lever jag.

Ögonbindel av. En blick till höger. En söndertrasad kropp. Jag lider med dig. Vi syns om en månad.

Inget händer av en slump. Tack slumpen, idag var du min vän. Jag ska öva på min balans. Jag lovar.

Jag går till gravgården för att visa respekt.

Följ gärna med in, läs på gravstenarna och låt dig inspireras. Så många liv. Så många berättelser.

Stjäl inget. Då är du som de andra.

Skapa något eget och håll fast vid det.

—————

the words you use should be your own

dont plagiarise or take ”on loan”

there’s always someone, somewhere

with a big nose, who knows

and who trips you up and laughs

when you fall

—————

Skövla bloggskogen. Den skymmer min sikt.

Det går inte att endast leva efter abstrakta tankar.

Tyvärr.

Abstrakta tankar måste i längden leda till något faktiskt. Framåtrörelsen ger ingen pardon till abstraktioner. Pardon ges när något konkret skapas utifrån något associativt. Att hitta sin egen balansgång mellan det abstrakta och det faktiska är den stora utmaningen. En utmaning som leder till att vi blir våra egna psykologer. En dissekering av tankeverksamhet där resan är det associativa som ska leda till det konkreta, målet.

—————

Tack för att jag fick komma. Men vintern rör inte mig, jag står över den. En axelryckning leder till en annan plats, en annan tanke. Svårare än så är det inte. Men kom ihåg Kritan, inga utsvävningar bland dessa löv och fjärilar. Då tappar du bollen.

Manus: Kritan & Dynamitaxel

Scen fem, Int/Ext, Kväll, Lägenhet

Anna   

KAAAAAAAARRRLLLLLLLL!

    Karl      

                                     Du är Marx i cricketoutfit, gå bara.                                                                             

Karl går in i hissen och åker ner till bottenplanet.

Karl 

Privilegiet i mitt liv är att dö vid din sida, Marx.

Karl kliver ut på den regntunga gatan.

Karl 

Det må regna på åtta till fyra arbetarna, men det regnar fan inte på oss, Marx. Kom, nu bär det av.

Karl spatserar upp längs gatan. I skepnad av Marx i cricketoutfit ses Karl slå bort regndropparna med cricketslagträt.

Karl 

Jag är en sann cricketspelande marxist. Inte sant, Marx?

Scen sex, Int/Ext, Bar, Kväll

Efter en stunds promenad närmar sig Marx puben Salford Club. När han rycker upp ytterdörren och kliver in på puben blir han Karl igen. Karl går och sätter sig framme vid bardisken, för sig själv.

Karl

Kan herrn berika mig med två Talismaner?

Bartender

På återseende, självfallet. Nå, hur gick dagens nöjen?

Karl sveper de två Talismanerna som vatten och ställer tillbaka glasen med en duns.

Bartender

På så vis?

Karl tecknar att han vill ha ytterligare två Talismaner. Bartender fyller upp glasen på nytt.

Karl

Ja, för en lång resa behövs det lite färdkonfekt. Jag ska bort från den här banala staden.

Bartender

Nå, vart bär det av?

Karl tittar djupt ner i glaset.

Karl

Till något annat banalt.

Scen sju, Int, Hotellrum, Dag

Karl ligger på en hotellsäng med händerna bakom huvudet. En telefon ringer gång på gång. The Smiths låt, I want the one i can´t have spelas i rummet.

Karl 

Visst var detta banalt alla gånger.

Karl sätter sig upp i sängen, rullar en cigarett och ögnar igenom en turistbroschyr av Bogotá.

Karl 

Varför Bogotá, jag är väl ingen flykting?

Karl tänder cigaretten och tar upp telefonen som återigen ringer.

Karl

Ja.

Receptionist

Herr Rourke, tyvärr har vi inte lyckats få tag i någon Talisman, trots att vi letat över hela Bogotá. Finns det något annat vi kan göra för att underlätta din vistelse hos oss?

Karl suckar.

Karl

Ja, ni kan koppla mig till en Anna Warner i Manchester.

Receptionist

Naturligtvis, herr Rourke.

Karl dröjer sig kvar i telefonen.

Receptionist

Tyvärr lyckades vi inte få tag på Anna Warner i Manchester. Vill du så kan vi försöka igen lite senare?

Karl suckar ännu en gång.

Karl

Nej, jag återkommer.

Karl lägger på luren, fimpar cigaretten och lägger sig ner i sängen.

Karl 

Dessa kvinnor, ständigt alla dessa kvinnor.

Karl tittar ut genom fönstret. När han släpper blicken från fönstret ligger han som Marx på sängen.

Marx

En kvinna eller en Talisman… Valet är inte särskilt svårt.